Andrés Moncada’s Blogg /
27 Mars 2019
Den senaste tiden har mental ohälsa uppmärksammats bland oss.
Det gäller både vanliga knegare men också konstnärer, artister och inte minst
Idrottare på alla nivåer.
Mental ohälsa är väldigt vanligt och har varit vanligt väldigt länge, men först nu
på senare år som vi vågar prata om det.
Jag personligen har alltid tyckt att min främsta uppgift som målvaktstränare har
alltid varit att hjälpa, träna och stödja den mentala styrkan hos mina målvakter.
Sedan jag var liten har jag alltid hört uttrycket ”målvakter är inte hundra i
huvudet” och än idag så möter man föräldrar som säger helt öppet att de inte
vill att sina barn ska bli målvakter. Varför ska deras ungar behöva ta så mycket skit
som en målvakt gör, när de kan bli forwards och få göra mål istället.
Mental ohälsa är något jag vill påstå har drabbat alla målvakter någon gång. Mer
eller mindre, en kortare period eller en längre period, men vi alla går igenom det.
Tänk er vad som händer i skallen när en målvakt släpper in ett ”skitmål”, ett mål
som kan ha kostat laget matchen. Ångesten som uppstår direkt efter målet, under
resterande tid av matchen och sen dagarna och veckorna efteråt?
Ångesten som uppstår innan man ska gå in på sina sociala medier och man vet
att det kommer finnas otrevliga och hånfulla kommentarer överallt. Ångesten
som uppstår innan man ska till jobbet eller nästa träning och vet att alla man
träffar kommer fråga samma fråga ”Va fan var det som hände?”
***
Men mental ohälsa drabbar inte bara spelarna. Vi som tränare kan också drabbas
av detta. Jag personligen har sedan en tid tillbaka träffat en psykolog som hjälper
mig att hantera mitt vardagsliv.
Pressen som finns att vara tränare för tre landslagsmålvakter, som konstant utsätts
för kritik, hat och hets på grund av att kraven på dem är högre än den andra.
Pressen att leverera på mitt civila jobb samtidigt som jag måste leverera hemma
hos min familj, min fru som står ut med att jag är borta på träningar fem av sju dagar
i veckan, pressen att finnas där för mina föräldrar efter min lillebrors bortgång efter en
arbetsplatsolycka och mycket mer.
Kombinationen av dessa faktorer gjorde att jag mentalt kraschade. Att jag inte kunde
hantera vardagen med allt som det innebär och trots min manliga stolthet så fick jag
erkänna att jag behövde hjälp och jag sökte det. Än i dag träffar jag en psykolog då och
då.
Det är så skönt att kunna prata av sig och få vägledning så att man kan fortsätta
göra det man älskar mest. Att vara man till min fru, son till mina föräldrar,
bror till min syster, morbror till min systerson, tränare till mina gubbar och
vän till mina vänner.
Gå gärna in på länken nedanför och lyssna på Matt Pyzdrowski, där han berättar
om sina erfarenheter med mental ohälsa och hur han fick hjälp.
Bli först med att kommentera